2014

30 december 2014
Man skall inte döma hunden efter.....

Har just klarat av julens resa. En resa som tog oss med till Sveriges sydligaste breddgrader nämligen den del av skärgården som befinner sig utanför Afrikas kust och kallas sig Kanarieöarna. En landsända som har ändrats en aning sedan undertecknad var där på sjuttiotalet. Nu ett fullt utbyggt semesterparadis - på gott och ont. Grisfesterna är numera bort-rationaliserade och en klart bättre klass både på turistindustrin och deltagarna i denna. Även om inte alla delar av Kanarieöarna står för superkvalitet så har det verkligen hänt en del på 40 år.

Väl inkvarterade i denna turistindustri med 26 graders värme vare dag och en sol som lyste över oss från en molnfri himmel – är det ganska enkelt att inse att semester är helt ok. En period som man med ganska stor lätthet kan ta sig igenom.
Man vänjer sig snabbt om man så säger. Man hittar snabbt lunken och rutinerna och det går förtvivlat snabbt undan – de där få dagarna i solen.
Dessutom är man omgiven av en massa människor. Människor som man har runt sig hela dagarna men egentligen inte vet så mycket om. Om man nu inte vill forska i frågan det vill säga. Det vill man ju inte. Själv är bäste dräng och det är lätt att snabbt hitta sammanhang, öknamn och fantisera om hur det hela hänger ihop med tingens ordning när det gäller den omgivande publiken. Ibland känner man att det är rätt och ibland blir det alldeles fel – helt fel – skulle det visa sig!
Den här resan innehöll ett antal grupperingar som man kunde ha sina synpunkter om. De som stack ut alldeles mest under hela resan var familjen som vi betecknade som Simpsons. En hel familj som var en human karikatyr av dessa gula figurer som översvämmar en del TV-kanaler och som inte alltid är de allra bästa vänner. I TV-rutan alltså. Denna brittiska familj Simpsons som vi kunde se uppträda i poolområdet – var verkligen inte långt ifrån sina urspungstyper. Familjen hade dessutom ett socialt samspel mellan en 14-årig dotter och en 17-årig broder som var av det med fysiska sättet. Man slogs konstant i poolen. Ingen förälder eller generationen innan föräldrarna reagerade överhuvudtaget.

Vi andra åskådare tyckte nog att det var över gränsen. Konstant. Dock så vilade de sig emellanåt och låg till bords och insöp pommes frites och andra friterade brittiska specialiteter.

En annan lite mindre grupp – var paret med man och hustru i 38-års åldern. Kvinnan klart angripen av en stroke och kedjerökande. Där hade man kanske haft en och annan sak att säga till om.

Vi upplevde också mannen som lade sig ned och solade klockan 10.00 med en rejäl cigarr i käften. Denna rök inledningsvis men allteftersom han somnade in så slocknade den men satt fortfarande i munnen som en godisklubba på barnkalas. Hans väsande ljud när snarkningarna hade satt igång runt 11.00 silades i cigarren som fortfarande satt i ett stadigt grepp mellan läpparna. Framåt tvåtiden vaknade han och satte fyr på brasan och somnade återigen in - några minuter senare. Allt under en himmel som flödade av sol, 26 grader i skuggan. Dag fem var den holländske herren lika brun som cigarren.
Sedan var det "Familjen kraftig" med sex barn. Dom gjorde skäl för all inklusive-biljetten. Imponerande att det finns sådana resurser.

Herren som dragit av hälsenan på väg till flyget dag 1 och först inträffade på hotellet dag 3 – var blekast och hade mest ont. Nytatuerade Greta från förorten var också en intressant figur.

Sedan fanns ju naturligtvis den brittiske mannen som mest höll till i hissarna och hade svårt att hitta till både poolen och matsalen. Klart intressant person. Undrar om han överhuvudtaget hittade ut i solen.

Sedan hade vi den italienska maffiabossen. Ja han såg ut som en sådan med tuff dam och barskt son – satt mest i skuggan och planerade framtiden, rökte och hade en alldeles för stor mobiltelefon.

Vårt galleri av personer hade varit intressant att språka med och verkligen kollat upp om våra tankar och undersökt om gissningar - om dem stämde. Det gjorde man ju inte. Man vill ju som väluppfostrad svensk inte bryta sig in i okända personers semesterfrid.

Men nästa sista dagen gjorde jag det i alla fall. Tog rejäl tid för ett snack. Han frågade mig om vad jag tyckte om det inställda extravalet i Sverige och sedan följde han upp med på grabbars sätt att fråga vad jag sysslade med – ja inte just där på plats förstås men annars, jobbmässigt – och jag svarade med det vanliga svamlet om köpa, sälja, skriva och snacka. När jag skulle spela tillbaka bollen till honom så frågade jag om hans jobb. Hans korta och enkla svar – ”Jag är landshövding”.

Det hade jag inte riktigt väntat och återkopplar till rubriken – Man skall inte döma hunden efter håren. Bra att bära med sig under 2015. Det fortsatta samtalet blev mycket trevligt och nu vet jag att svenska landshövdingar också är människor som sätter sig i skuggan på en kanarieö – när hettan blir för stark. Dessutom kan njuta en öl trots att den ingår i det lokala utbudet av drycker som inrymmes i All inclusive.

Ha en bra nyårshelg allihopa och Gott nytt år!

15 december 2014
Den som spar han har.... i 55 år - eller det finns alltid en historia att berätta.....

Detta nästan oansenliga vykort finns i mina gömmor. Innehåller autograferna från ett av de mest klassiska svenska fotbollslandslagen - nämligen det som slog England på Wembley 1959. England var vid den tiden - nästan på riktigt - världens bästa fotbollsnation. Idag är dom det definitivt inte alls men tron är lika stark nu som då.
Tillbaka till vykortet. England hade fått stryk en gång tidigare på hemmaplan - 1953 - av den gyllene ungerska fotbollsgenerationen som kallades "De Magiska Magyarerna". Ungern vann med 6-3 den gången (i returmatchen 1954 i Ungern vann man med 7-1). 1959 var det dags igen - märk väl att man spelat fotboll i landskampsform sedan 1800-talet - och Sverige vann på Wembley med 3-2. Det var året efter vi tagit silver i VM, TV hade kommit och det var en ny världs som öppnade sig. Då fick den 7-årige grabben i Malmö ett vykort (som följdes av många fler) från en medlem i den tidens UK - tre man som var föregångare till en Förbundskapten. Hans namn var Einar Jonasson och han var från Borås och Elsfborgs starke man. Denne Einar var kollega med min pappa och visste att den unge Malmöpågen var galen i fotboll. Därför skickade han vykort med spelarautografer och kortet ovan är ett exempel på detta.

Kortet avsändes från Dublin där Sverige mötte Irland och förlorade med samma siffror som man vunnit med mot England 3-2. Laguppställningen var samma i bägge matcherna och numreringen på den tiden var statisk, från 1 till 11 och på vykortet finns följande namn: 1/Bengt "Zamora" Nyholm 2/Orvar Bergmark kapten 3/Sven Axbom 4/Torbjörn Jonsson 5/Åke "Bajdoff" Johansson 6/Sigge Parling 7/ Bengt "Fölet" Berndtsson 8/Henry Thillberg 9/Agne Simonsson 10/Rune Börjesson 11/Bengt Salmonsson. Dessutom finns följande namn också på vykortet Harry Bild (spelare), Lennart Backman (spelare) George Raynor (tränare), Einar Jonasson (UK) Birger "Farsan" Sandberg (UK) S-O Liljedahl (läkare).
Matcherna man spelare var:
England-Sverige den 28 oktober resultat 2-3
Irland-Sverige 3-2 den 1 november.
Förra månaden var detta 55 år sedan. Nästan som igår.....
(klicka på kortet för att få den i större format)

12 december 2014
Möte med en idrottslegend

Ett antal gånger de senaste tio åren har jag haft nöjet att skriva i Idrottsmuseets årsbok. Med idrottsmuseet menas det i Malmö som ambitiöst publicerar skånsk idrottshistoria för sina medlemmar och andra. Man brukar balansera antalet medlemmar runt 800 stycken och ett tiotal gånger per bjuder man på frukostmöten i Baltiska Hallen - där idrottskändisar snackar till morgonfikat. Under årens lopp har massor av idrottskändisar frukostsnackat på dessa möten - Loket Olsson, Sven Melander, Ulrika Knape, Percy Nilsson, Lasse Grankvist, Thomas Nordahl, Gunnar Larsson.
Själv hade jag förmånen att snacka 2008 - då med temat hur det skulle gå för simningen 2008 och framåt. Jag avslutade mitt snack den gången med att be publiken titta på TV tre veckor senare - speciellt skulle man titta på 100m fjärilsim damer för där kommer en stjärna födas. Den blott 14-åriga Sarah Sjöström kommer att slå igenom och vinna. Efter den spådomen som slog in - fick man acceptens som simexpert - i alla fall hos dem som hörde det snacket.
I årets bok fick jag chansen att skriva om Birthe Hansson - dansk/svensk simhopperska som peakade sin karriär 1948 - då hon tog brons på OS i London. Du kan läsa artikeln också här på sidan.Klick för att komma till artikeln.

9 november 2014
Den Östtyska vägen

I 28 år var människorna i Östtyskland/DDR inlåsta i sitt land. En tidsperiod på dryg en generation och en bra bit mer än vad ett livstidsstraff i fängelse - definieras i vårt land. 1961 till 1989 är tidsperioden som ingen i Tyskland och ingen Europa skall vara speciellt stolt över. Idag för 25 år sedan öppnades muren. Klockan 23.30 den 9 november så tog man bort spärrarna vid Bornholmerstrasse i Berlin. Vägen dit hade startats i augusti samma år och olika händelser gjorde att just denna kväll skulle den 28-åriga fångenskapen komma till vägs ände.

Jag var själv i Tyskland under den veckan som muren revs och det blev till en stor upplevelse. Kvällen den 9 november var så sen att det var bara i själva Berlin som man fick uppleva storheten i murens fall men dagen efter skulle det starta. Det blev till ett lämmelståg av bilar som skulle söka sig över till västsidan för att kunna besöka släktingar och vänner. Familjer skulle återförenas och längtan efter västliga lockelserna skulle tillfredställas.
Den östtyska folkbilen hette Trabant. En bil gjord av en märklig kombination av papper, plast och andra material rullade ut på de västtyska motorvägarna. Ofta kom dom inte så långt. Hastigheterna på dessa bilar - som enligt ett tysk skämt fördubblade sitt värde när man tankade full tank - orkade inte leva upp till tempo som rådde på västtyska autobahn. Men kvällen efter, den 10 november hade många hittat fram till vänner och bekanta i väst.

Själv var jag i Köln och arbetade och bodde på ett gasthaus lite utanför stan. Kvällen den 10 november kom alla släktingar från öst och invaderade huset och det bjöds på fest. En fest som varade hela natten och innehöll mer känslor än vad man dittills hade sett i sitt liv. En stor och omtumlande upplevelse. Några dagar senare skulle vi köra hem till Sverige. Då förstod man kvalitén på Trabanter. Dessa stod i tusentals längs motorvägarna. Övergivna och sönderkörda. Men då hade de fört sina ägare till den lockade västra delen av landet. Hem till öst kunde man ta sig på andra sätt.

Vi i Sverige var kanske de i Europa som lurades allra mest av DDR-maskineriet och det som bjöds därifrån. Svenska sportjournalister, inga namn, svalde med hull och hår, den östtyska framgångsvägen. Kritiserade man denna så hamnade man i onåd hos sportpressen. Därför stor heder åt tex. sim-doktorn Bengt Eriksson som redan från dag ett - vågade stå upp och kritisera det östtyska systemet - trots att kritiken ven runt öronen. Ja det var många som blev blåsta av den "östtyska vägen". Kanske för att regimen i vårt land dåförtiden kan kategoriseras som ”DDR-light” eller i alla fall inte tog medborgarna på riktigt allvar. Har man inte demokratisk grundtrygghet – ja då kanske man hamnar i något som kan vara som den östtyska fällan.

Hursomhaver. Det finns anledning att lära av det förgångna. Läs gärna om den östtyska tiden. En bra artikel idag av Sydsvenskans Per T Ohlsson - klick. Denna och mycket annat bör leda yngre läsare av dessa rader vidare

2 november 2014
Seperationsångest från T-shirts

Höstens vanliga separationsångest-dag. Rensning av t-shirts och idrottspikétröjor. Dagens skörd innebar att 43 st tröjor landade i en svart sopsäck. Egentligen sörjd av ingen MEN ändå lite vemodigt. Den röda Helsinki 06 hade jag på mig när jag hälsade på Tarja Halonen. Lägg därtill ett blinkande renhorn på huvudet. Kanske inte så man hade tänkt sig utstyrseln när man träffade den finska presidenten.

World Cup tröjorna från Stockholm är de sista av 23 eller om det var 24 års tröjomgångar man fick på dessa arrangemang som sedan några år sa goodbye till den svenska huvudstaden.
Längst till höger en rocktröja också. Stones i Stockholm 2003. Tre spelningar på Stadion, Globen och Cirkus. Vilka dagar.
Längst till vänster Davis Cup i Malmö 2002. Herregud 12 år sedan. Många bra minnen från den matchen.

En gång i tiden hade jag tänkt tanken som en föregångare i snackbranschen, genomförde. Det var Ingvar Westergren, från Gävle. Han hade sparat alla SM-tröjor som han hade fått genom tiderna och när han slutade höll han ett bra avskedstal - där han inledningsvis hade ALLA tröjorna på sig. En efter en tog han av dessa tröjor och drog en anekdot. Det hade jag också tänkt. Men med 50 SM - dubbelt så många som Ingvar, lägg därtill 24 World Cup, 7 EM och annat. Plus att senare tider har medför tröjinflation. Då på 60-talet fick man en tröja på SM - den var något sunkig sista dagen. Nuförtiden kan man få tröjor så man kan skifta efter varje pass. Nej det hade aldrig gått att köra det snacket.
Nu blir det soptunna istället för tal. Bäst så. Ha en bra vecka alla!
(Denna procedur har också beskrivits 27 okt 2013)

23 oktober 2014
De tio bästa plattorna

Mikael Sundman ville via Facebook - rota i mitt musikaliska känsloliv och frammanade mina 10 bästa plattor genom tiderna. Det skall han få.

Det där med att göra listor är ju en gammal favorit. När någon sedan ber en att göra en lista. Då är det inte svårt att hugga direkt.

Här är Min lista:

1.Bridge over trouble water - 1970 - Simon and Garfunkel.
Alla tiders bästa vackraste och snyggast skiva.

2.Aftermath - 1966 - Rolling Stones -
"Out of time peakade" på denna platta. En av de sista Stonesplattorna där ALLA låtar var bra.

3.Rubber Soul - 1965 - Beatles -
Där "Norwegian Wood" är lika vacker i sin nordiska mollstämning idag som då!

4.Jazz på svenska - 1964 - Jan Johansson.
Vackrare än så här blir inte den svenska tonen.

5.Beatles for Sale - 1964 -
Femte Låten på framsidan ligger mjukt mot femte låten på B-sidan" I´ll follow the sun" resp." I dont want to spoil the party". Två låtar som låg på samma singel. Där var peaken i Beatles fräschör. Man har gjort bättre låtar senare men här är klangen ren som en vårdag.

6.There Goes Rhymin' Simon - 1973 - Paul Simon.
Hans tredje soloskiva. Låten" Kodachrome" är skön som en barfotapromenad på sommaräng.

7.Fireworks - 1970 - José Feliciano.
Kanske tidernas bästa coverplatta. Upptäckt den.

8.Jazz på ryska - 1967 - Jan Johansson.
Som sagt. Ryssland blir så här vackert när Jan Johansson tolkar.

9.Bat Out of Hell - 1977 - Meat Loaf.
Plattan såldes i 43 miljoner ex. Själv minns jag den mest för simträningar på kvällar och med hög ljudnivå under slutet av 70-talet. Den här liksom många av de andra står sig fantastiskt fortfarande.

10.Disraeli Gears - 1967 - Cream.
När man köpte den här LP på utgivningsdagen - ja då var man mer inne än någon annan i Malme......

24 september
Tandutdragning

1957 åkte den första ut. Mutad av morsan med en leksaksbil och lagom gallskrikande. Bilen har jag naturligtvis kvar. Den gången var det en sk. sexårsvariant som åkte ut efter att jag hade testat starthopp från en sänggavel och kommit för långt.
1994 var det dags igen. Operationssal och 22 sprutor innan när man med ett järnmekano lyfte ut en visdomsdito.

Idag efter åkte nummer tre. Detta efter en synnerligen öm natt och en 7:a i överkäken som kinkat sedan visdomsvarianten bakom åkte ut, då -94.
"Enkelt så smeden kan ta ut den" sa min tandläkare. Han hade rätt. Man kan lugnt säga att tekniken och tandläkarna har utvecklats sedan den där dagen när man som femåring ställdes inför en tandfascist som förmodligen njöt av sitt blodiga hantverk.

Maginfluensa och tandutdragning, samma vecka. Visst har man ett spännande liv............

3 oktober
"Vem kan man lita på?"

Vem kan man lita på?" Den gamla dängan med Hoola Bandoola ringer i mina öron när jag hör Magdalena Andersson tala om att ladorna är tomma och bordet är avdukat. Den fd. simmerskan i Upsala Simsällskap - hur mycket skall man tro på henne? Är hon lika slug och trovärdig som de som fick Juholt på fall 2010. S känns inte som trygga att luta sig emot när stormen Gudrun blåser och knattepolitikern Fridolin slösar på penningarna och båtmålar-Romson hoppar jämfota över budgetframsteg. När man sedan har Sjöstedts kravlista att beta av innan jul och budgetpromenaden - så har man gjort av med det mesta som gjorde Sverige till Europas ledande tigerekonomi........ ingen bra start på veckan.

10 september
Rösta för ......

Jag har en vana att läsa papperstidningar. Så har det varit sedan barnsben. Hemma i föräldrahemmet matades man med Sydsvenskan, DN, Aftonbladet, Expressen och Kvällsposten. Det var på den tiden när KvP var Sydsveriges kvällstidning. Innan man fjantkallade den IDAG och slutligen slog ihop den med Expressen. Det var också på den tiden när inte 50% av morgontidningen innehöll TT-nyheter utan hade skapats på himmaplan. Närproducerat hade det hetat idag. De där tidningarna har förföljt mig genom livet men idag är bara Aftonbladet och Sydsvenskan kvar.

Aftonbladet säger du. Sosse-tidningen. Då svarar jag - som Nils Poppe sa när man frågade honom varför han prenumererade på Svenska Dagbladet "Man måste läsa och förstå djävulen om man skall kunna bekämpa honom". Det är lite same, same för mig.

Fast Aftonbladet är inte lika klass och politikermärkt som den var förr. Visserligen är ledarsidan med kommunisttanten Karin Pettersson rödare än någon socialdemokratisk ledning önskat (med undantag för Ylva Johansson den gamle Hilding Hagberg dyrkaren) Men Lena Melin, ankaret på AB och Sveriges bäst betalda journalist och många andra är väldigt nyanserade och trovärdiga i sitt skrivande. För att inte tala om sportbilagan som inrymmer några av landets bästa journalister. Trots detta så är Karin P på ledarsidan den som sätter hormonerna i rörelse. Just nu är hon i sitt esse. Vild som en ”abekatt” skulle något malmöitisk journalist kallat henne. Så här sista dagarna innan valet så har man tagit fram de feta boxhandskarna på ledarsidan. Så feta att man tom. kan tänka sig att de får tillbaka dem i eget plyte. Man har höjt rösten så kraftigt att den kommer att spricka innan söndag.

På söndag när det skall avgöras. Borgarna spurtar värre än någonsin och just nu ser det ut som S och MP måste ta till kommunisterna för att kunna regera och på lördag kväll kanske till och med. Gudrun Schyman tas om hand i ett lördagsmys för att kunna sy ihop en vänstermakt. Söndagkväll kommer att bli synnerligen intressant. Har en känsla av att det är många som kommer att se sig lurade - när kommunister måste vara med på vagnen som leder till Rosenbad.... och den där stormen Gudrun rider in i huvudstaden på sina rosa springare.

Mitt råd lyder fortfarande rösta för – inte för fan – utan för ett parti som kan regera..

8 september
Rösta!!!!!!

Nästa söndag är det val. Lova mig en sak. Gå och rösta. Har du inte tid då - rösta i förtid! Lova mig en sak till. Rösta på ett parti som tar ansvar för helheten. Proteströsta inte. Sura kan du göra hemma. De som kommer till makten kommer att ligga bakom det mesta som du kan företa dig de närmaste åren. Så rösta inte på ett Kalle Anka parti hur mycket politikerförakt du än besitter. Rösta inte på dem som vill exkludera 50% av befolkningen och bränner sedlar för att väcka uppmärksamhet. Rösta inte på dem som tror att dom vill ge oss natur tillbaka men med sin politik vill rensa Norrland och glesbygden på människor. Rösta inte heller på dem som bara vill hata och använder järnrör för att slå takten (eller skiten ur folk). Men rösta. För det är viktigt.

27 augusti
CL-kvalseger i Malmö - för Malmö FF
Värme och galen glädje på Swedbank i Malmö. 3-0.Det fanns egentligen inte på kartan. Men ibland så rullar bollen rätt väg. Känslan från snömatchen från -79 fanns där. Igen. Det tog 35 år. Bara.....
Det blir fint att cykla hem i den ljumma augustikvällen. Det här var vackrare än en kräftskiva i blek augustisol. Ibland är idrotten bättre än verkligheten. Det här var en sådan kväll. En på hundra. En på tusen, snarare. Ja kanske är det så. I morgon lyser solen säkert lite klarare över staden Malmö och många människor blev i alla fall lite lyckligare - en stund.

5 augusti
Sommarnattens sneda leende

Finns det något bättre än sommarnätter. Vi staplat dessa nätter på hög under flera veckor nu. De ena bättre än den andra. Underbart. Just dessa dagar - denna veckan- firar jag dem med att jobba. Annorlunda än de dagar då man bara satt och njöt i sommarnatten, blickade ut över ett hav nära dig och länge trodde att värmen inte någonsin skulle ta slut.
Ja det är fantastiskt vilken vanemänniska man blir. Kalla höststormar, åska och drivis finns ju nästan inte i vokabulären just nu. Just nu är det sommarnattsjobb, alltså. Skriva och mecka med sådant som man inte har hunnit med tidigare under sommaren.

TV:n rullar på och man lyssnar på program som man inte har ägnat en tanke åt tidigare under sommaren. Man noterar att vår katastrofberedskap inte känns så gedigen när det brinner utav helvete i Västmanland. Inte bra. Men så har det ju alltid varit. Katastrofer händer inte oss i Sverige. Vi är ju så beskyddade.... Pyttsan! Reklamfilmer om det stundande valet flimrar förbi. Budskapen ljuder falskt som vatten i sommarnatten. Politiker och kungahuset är de grupper som har tappat mest i min egna gallup de senaste åren.

Tidningarna har varit fyllda med krigsrubriker om att programledar-Petra i Allsången skulle vara så usel. Men det kan man konstatera att hon inte är. Begåvad, kvick och förhoppningsvis får hon chansen ett år till. Man vågar väl inte skriva att hon dessutom är snygg - det är ju inte rätt åsikt i dessa sista av dagar. Fast i fjol fick man skriva att Zelmerlöv var en svärmorsdröm. Det var inte politiskt inkorrekt. Underlig värld.
Men det finns mer underliga världar. Den världen som finns i området Israel/Gaza är underlig i kvadrat. Hur fan orkar man hata så mycket och vad är det som händer i Irak. Ebolan i Afrika har blivit verklig och går nästan att ta på. Det är inte mycket kul att njuta av från TV-utbudet. Nyheterna i TV sticks som stenig strand i sommarnatten. Det är inte lätt att somna med söta tankar.

Då är det mycket lättare att bara skriva idrott. Lite enklare på något sätt. Även om många gör sitt bästa för att krångla till det enkla också. Aftonbladet eldar på med sina sillyseason-artiklar om hockeyn. Silly är också stämningen i det öppna transferfönstret i fotbollen. Lukten av för stora pengar är stark.

På det lokala sportnyttplanet så noterade att min vän Richard Åkesson på Sydsvenskan konstaterade att det hade varit en fin kväll att se snabblöpare Bolt på Malmö Stadion ikväll. Det var meningen att det skulle varit så, nämligen. Om inte det kommit för många käppar i det hjul som skulle lägga nya löparbanor på den gamla arenan från 1958.
Rickard kan och tycker om friidrott. Jag för min del tycker det är bra att man inte kastade in ytterligare pengar i det svarta hål som Malmö Stadion utgör. Riv betongkolossen. Bygg en ny simhall med tävlings förutsättningar plus mindre friiidrottsarena som är anpassad för en verklighet år 2020, istället. Här har redan slängts bort alldeles för mycket pengar - till ingen nytta.

Det är sådana tankar man kan få för sig när man sitter och jobbar framför TV:n en sommarkväll. Nu började dessutom en Rocky-film. Men det är väl bara ettan i den serien som är värd att lägga tid på. Men han har en fräck röst den där Sly Stallone. Dessotom läste jag i tidningen att han opererat in ännu en metallplatta någonstans i kroppen. Detta efter att ha skadat sig vid någon av sina många filminspelningar. Men man slår sig väl inte när man spelar in kalkonfilmer? Ha en fortsatt bra sommarnatt.

30 juli
I våran gäststuga
Här hänger den. Badrocken. Av yppersta kvalité. Inköptes av sommarhusets förra ägarinna till sin man – som en första födelsedagspresent efter att de träffats. Året var 1952 och badrocken var fotlång. Helt efter den tidens mode. Efter ett antal år så skulle badrocken få sig en modernisering. I slutet på 60-talet kortades den av en rejäl bit för att anpassas till den ”the swinging sixties”. Inköpsstället har lokaliserats till Ohlssons hörna - på Stortorget i Malmö. Dåtidens finaste herraffär i rikets tredje största stad. Badrocken kostade en halv förmögenhet men det skulle det vara värt. Badrockens ägare har haft den i sina vandringar mellan sommarhuset och stranden där borta på andra sidan trädgårdsgrinden. Numera hänger den som en installation i vårt gästhus och minner om gångna tider. Den här sommaren och alla andra somrar skall den få hänga på sin krok. Samla minnen i sin fickor och kanske användas av någon av våra gäster.

Ungefär detta träffade mig denna gräsänklingskväll i Malmö, maj 2014. Gräsänklingskväll hos mig - är det samma som Norrlandspölsa. Galet kan någon tycka. Inträffar denna GK på en fredag - så blir combon också en eller två Duval pilsner. Kanske lite för starkt - med himmelskt gott.

På TV uppträdde ålderskamraten Ledin. Thomas inledde kvällen med att sjunga sin nya repertoar med mer folkmusik. Jag gillar det! Populistiskt, säger mina kamrater som bara har U2 och andra käcka 90-tals-takter i kroppen. Men inte jag. Jag älskar detta samspel med svensk folkmusik från rötterna och som kämpar sig uppåt - från fotvalvet till skallen. Jag har många kopplingar med det där Sverige som Ledin besjunger. Ett Sverige som fanns för ganska länge sedan - men fortfarande sitter djupt i själen. Då den gången - tyckte jag att det inte var något att sträva efter. Idag älskar jag att jag kan sitta rakt upp och ned och bli sentimental över detta. Rakt upp och ned och bara njuta att jag fick uppleva det. Skall jag utveckla det mer? Nej, jag vill inte det. Kan kanske kandet heller. Det går helt enkelt inte att sätta det i ord på ett sådant sätt att någon förstår - som inte var med. Tyvärr. Kanske är det därför jag numera läser Bodil Malmsten med stor glädje och lyssnar på countrymusik och bara glider fram på hundpromenaderna till ackompanjemang av denna musikform. Lite vrickat. Ja det låter så också i mina öron, men det är väldigt sant.

Tillbaka till denne Ledin. Så sitter han - ja egentligen står - han bara där och rabblar sina musikhjältar som också är mina. Stevie Winwood, Erik Burdon och Jose Feliciano. Hur rätt blev inte det en fredagkväll - som gräsänkling.

Men sedan måste man skaka av sig det där nostalgiska och återföra sig själv till nutid. Till den klokhet man omges av i samhället med EU, Astra/Zeneca, SD, Maud, Reinfeldt och annat som pockar på uppmärksamheten. I morgon är det lördag och då skall solen skina över landet.

15 maj
Bosse spär på politikerföraktet
Hur trist är det med med det som kallas politikerförakt. Det byggs på dag efter dag och det verkar inte finnas någon botten i hur illa man kan bära sig åt. Senast Maud Olofsson som uppträdde i en centerpartistik parodi som utspelade sig i Aktuellt. Mitt under primetime på Tv-kvällen. Någon skrev i någon tidning att det var "smärtsamt att se". Jag är böjd att hålla med. Ett envist tjurigt sätt att inte svara på de frågor TV-reportern hade. Några säger att det är inte det här det gäller. Pyttsan. Ställer man upp på bästa sändningstid i Atuellet så får man inte välja frågorna själv. Den tiden är för länge sedan förbi. Det gick kanske på gamle, gamle kungens tid. Men det är sekler sedan. Det är faktiskt pinsamt att behöva lyssna och genomlida detta vi fick se och höra.
Politiker gör mycket bra. Speciallt i Sverige men det verkar som man har börjat att göra mycket illa genomtänkta saker också. Man brukar säga att näringslivet innehåller A-laget i samhället och politiken B-laget. Jag har inte alltid hållit med i denna argumentation. Men man svajar lite i tänket just nu. Köpa in ett bolag för 90 miljarder och inte dokumentera gången. Nja.. Men i höst är det val.

7 maj
En samlares bikt

Den sjunde maj. Bara en vecka till jag fyller 62 år. Då slår han till med att avslöja att han samlar på bilar. Leksaksbilar. De som känner mig sedan gammalt vet att det bor en mycket hängiven samlare i min kropp. Jag försökte göra ett avslut från detta för drygt 10 år sedan med lyckades inte. Fortfarande samlar jag på Lesneys 400 serie av leksaksbilar. Föregångarna till Matchbox. Med andra ord de bilarna som har grå metalhjul. Inget annat. Där andra människor i min ålder har Kungligt dansk - så har jag leksaksbilar istället. Skall man skämmas. Nej, faktiskt inte. Jag tror att det finns de som har det jobbigare än undertecknad med sina laster. Så är det så att du nu har dessa bilar i ditt förvar och vill sälja dem alt. byta mot andra rekorderliga saker - så hör av dig. Vi kan alltid komma överens. Eller hur. Snart kommer fler bikter i samlarens värld. Men det är bäst att spara på avslöjanden. Annars kanske man får ännu märkligare rykte på stan.

6 maj
Fräckt namn och en innovatör

Egentligen har jag aldrig haft idoler. Ja, idoler på det sättet som man vanligtvis betecknar idoler. Däremot så har man haft en förkärlek för idrottsmän med namn som man tycker har varit fräcka. Fräcka på det där viset som menades med fräcka när man var 10-11 år. ”Fräckt namn” sa man och oftast var det en amerikan som man då menade. Franska fotbollspelare fanns inte på kartan. Deras namn var alldeles för svåra att uttala. Dessutom var dom inte speciellt bra just under den perioden när jag växte upp. Tyska fotbollsspelare var i slutet på 50-talet och början 60-talet ännu synonymt med ett välde och ett rike som världen inte hade tagit till sitt hjärta. Efterdyningarna av det andra världskriget fick man med sig i modersmjölken. Frågan är de där dyningarna har ebbat ut 2014…… Nej det var amerikaner och amerikanska namn som stod högst på listan. Bland namnen som man valde bland - fanns simmare och friidrottare från ”the early 60:ties. För min del var namnen på simmarna de som var bäst, låg bäst i munnen och helt enkelt lät fräckast.

Ett av dessa var Don Schollander. En blond rese och frisimmare som tom. hade svenskt påbrå. Han hade fräckt nog förkortat sitt förnamn från Donald till Don. Bra tyckte man - eftersom Donald - i Donald Duck inte var så fräckt i en 12 årings öron. Dessutom var hans svenska påbrå också lite lockande. Han var dessutom född i en stad som hette Charlotte. Namnet på de sötaste tösen i min omgivning (då) också det var fräckt. Att han sedan tränade och representerade Santa Clara Swim Club gjorde inte saken bättre. Don Schollander hade alla fräcka namn-attribut man kunde ha helt enkelt. När han sedan vann fyra guld på OS i Tokyo 1964 - kom han så nära idol man kunde komma för den 12-årige simmaren från Malmö.
En annan vars namn var fräckt - mest för att han var bröstsimmare – domar och är ju lite förmer än andra simmare - det var amerikanen Chet Jastremski. Polskättad. Född 1941 och klart äldre än Schollander. I hans omgivning fanns ju fräcka namn som Bloomington där han tränade. I delstaten Indiana och så hade han en tränare som kallades Doc. Bara det! Dessutom var han lite av bröstsimmets innovatör jämförbar med den svenske backhopparen Janne Boklöv, För detta fick han naturligtvis beundran för av oss unga, just bröstsimmare – på andra sidan av Atlanten. Hans fight mot regelverket inom simningen började redan 1956 när han var bäst på de amerikanska OS-uttagningarna men diskades. Diskades på lite oklara grunder. Mycket för hans ovanliga simsätt men också kanske också för att han var polskättad. 1960 blev han tvåa i uttagningarna men stoppades av tränargruppen i amerikansk simning för att deltaga i Rom. När han äntligen accepterades både som simmare och amerikan 1964, hade tiden runnit iväg en aning och det blev bara ett brons i Tokyo. Skall tilläggas att han också kvalade in till OS 1968 och simmade i Mexico. En bröstsimmare som slogs för sin teknik och kanske måste räknas som det moderna bröstsimmets största innovatör. Under resans gång slog han också ett antal världsrekord och var bl.a förste simmare under minuten på 100 yards bröstsim
Varför skriver vi nu om detta just idag? Undrar vän av ordning. Jo, Chet Jastremski dog i förrgår vid en ålder av 73 år och vi skall minnas honom för hans trägna arbete med att övertyga konservativa simdomare om att utvecklingen skall framåt och så hade han ju också ett ”fräckt namn”.

2 maj
Ständigt denna Alshammar
När man gör ett hopp tillbaka i tiden - till den period när websidan SIMMA startades - då under det mystiska namnet SIMMA.tsx.org - florerar en massa simmarnamn på vår hemsida. Namn som känns som om det är riktigt länge sedan man var bekant med.

Alex Popov och Mark Foster simmade. På världsrankingen på 50m fjäril toppades av Inge de Bruijn. På den listan fanns också Petria Thomas, Otylia Jedrzejczak och naturligtvis Anna Karin Kammerling. Andra stjärnor på damsidan och som ofta förekom på SIMMA var Antje Buschschutle, Mette Jacobsen och Yana Klochkova. Minns ni dem? Ja det var ju faktiskt inte sååå länge sedan!

Men så finns det ett namn som återfinns nästan varje dag under den tiden och då snackar vi om perioden 2000/2001. Det var ett namn som då redan hade varit aktuellt i fem /sex år redan. Namnet är Therese Alshammar. Känns det igen? Jag kunde tro det.

Nu skall denna Alshammar göra comeback under Mare Nostrum-tävlingarna i början på juni. Hur skall det gå? Vi vet ju redan svaret! Det kommer att gå bra. Men för alla andra därute så kittlar det. Tessan tillbaka i vattnet som 37-åring efter barnafödande. Skall hon aldrig lägga av, undrar Stina på St Eriksgatan. Nej faktiskt inte är vårt svar. Alshammar är som Hasse Alfredssons figur - Robert Lind i Kramfors - hon har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Men ok, jag tycker också det skall bli kul att se hennes första lopp under säsongen och jag har en närt en liten dröm om att hon skall kunna simma 100m fritt hyfsat fort i sommar - så att hon kan vara den felande länken i ett svenskt 4x100m fritt lag på EM. Vilken känsla hade det inte varit att få möte Sarah Sjöström, Michelle Coleman, Louise Hansson och Therese Alshammar i lagkappsfinalen på EM i Berlin i mitten av augusti. Födda 1993/93/86/77. Vilket lag och vilket bra lag!

När går det loppet frågar du? Jo finalen går den 18 augusti. Cirka klockan 18.30. Efter det loppet kommer Sverige att kalla sig Europamästare i lagkapp. Mest ledsna för detta kommer det holländska laget att vara. Man är ju ändå OS-tvåor på distansen och dessutom världsrekordhållare. Men vi svenskar kan ju ta dagen i flykten och fira 18 augusti ses vi i Berlin eller så kan du se det hela i Eurosport som sänder tävlingarna direkt.

11 mars
Sveriges Radio utrikeskorrar
Det är med bestörtning vi idag fick höra att Sverige Radions Asien-korrespondent Nils Horner blev mördad på öppen gata i Kabul, Afganistan. Det är inte svårt att se dådet framför sig men lika svårt är det att föstå att någon bara kan tillåta sig att genomföra denna typ av brott. Vem gagnar det och hur tänkte man? Massor av frågor och bara så uppgivet. Hur skall någonsin Afgahnistanfrågan kunna lösas med dessa galna pusselbitar som finns med i spelet.
Radions utrikeskorrespondenter har något väldigt speciellt och vi som lyssnar till dem har ett mycket speciellt förhållande till dem. För mig är det yppersta klassens journalister. P1 är en kanal som är i den absoluta spetsklassen. Jag kan inte se någon radio eller Tv-kanal i Skandinavien som är jämbördig och skall man söka dess like så måste man gå till BBC och CNN för att hitta något liknanade - när det gäller kvalité.

Allt sedan Arne Thoréns och andra tungviktares dagar fram till nutidens David Carlqvist, Maria Sjöqvist, Katja Magnusson, Alice Petrén Maria Persson Löfgren, Jens Möller, Jenny Sanner Roosqvist, Inger Arenander, Lotten Collin, Staffan Sonning, Agneta Furvik, Daniel Alling och då Nils Horner plus superstjärnan Cecilia Uddén - har man lotsats runt i världenshändelserna på ett sådant sätt att man själv har fått en förståelse för hur och varför - men man har också har kunnat ta ställning själv - utan försvårande pekpinnar - när man lyssnat på korrarna. Säg själv namnen högt och ni vet vad tillägget Daniel Alling - Berlin......... osv.

Dessa korrespondenter är helt obekanta när det gäller utseende. Man skapar sig en bild hur de ser ut - när man haft dem i radion hundratals gånger. Nils Horners utseende har varit helt obekant för mig till idag. När jag tänker på Nils Horner så har jag har mest en "påa" i form av "över till Nils Horner i Harare" ringande i mitt huvud- Hans släpiga, lite hesa röst har varit så precis i sitt berättande och det är lite av ens vardag som försvinner, när hans röst nu har tystnat. För jävligt helt enkelt.

5 mars
Hur intressant är hockeyn?

Hur intressant är ishockey-allsvenskan? Det är en bra fråga! Låt oss se det från två sidor. När man lyfter fram den kommentaren så tänker jag så här:
Typiskt år 2014 - det enda som är intressant för folk idag är att se det översta, det bästa. Det är ju så media formulerar sig. NHL-hockeyns regerar på sportsidorna. Det mekaniska upprepandet av kommentarerna efter varje SHL-omgång. Fokuseringen på hockey-VM etc.

Man är så bortskämda med idrott numera så man kan inte uppskatta idrott på lägre nivå än den översta. Synd och skam. Likadant är det med fotbollen. Överservering av international toppfotboll i TV - gör att vår medelmåttiga allsvenska framstår alltmer som en gärdsgårdsserie.

Fel, fel, fel, fel - skulle man sagt i Fem myror.... - Man måste förstå och uppskatta idrott på alla nivåer. Låt oss ta fotboll på div 3 eller 4 - nivå. Intressant att titta på. Dessutom går fotboll så lagom långsamt att även personer över 60 år har förmågan att hänga med. Likadant är det med ishockey. Idrott är intressant på alla plan - om man bryr sig. Men med den överservering som skett medialt de senaste åren har vi blivit alltmer blasé inför idrott som inte är på absolut toppnivå.

Kvalserien i ishockey denna säsong kommer att bli riktigt intressant. Speciellt eftersom ishockey tenderar att ha två ansikten. Ja nästan vara som två sporter. En under serielunken och en när det gäller något. I kvalserien gäller det något och då kommer det att bli mycket intressant. Dessutom kommer kvalserien bli mycket av en derby serie. Malmö/Rögle, AIK/Djurgården, Örebro/Västerås/Bofors. Det kan helt enkelt bli så att det är som idrott är bäst. Trots att det är ishockey!!

5 mars
Damfotbollens överskattning
Damfotbollen är nästa stora krisbransch inom elitidrotten. Tyresö är just nu på tapeten. I fjol var det LDB Malmö som var ute och trampade på djupt vatten.
I bägge fallen är det så att ambitionen varit högre än förmågan - att skapa resurser, helt enkelt. Några styrelseledamöter har lekt storklubbsbossar och köpt in lag som man inte kan finansiera. Tyresö kommun sa nej till stöttning av klubben ekonomiskt - när det nu krisade. Malmö stad gjorde det inte i fjol. Mycket märkligt. Då skyldes bidraget på jämställdhet.
Lika mycket som Malmö stad var ute och seglade då - lika rätt är Tyresö Kommun ute nu. Den här lekstugan med pengar runt idrotten måste få ett slut. Några överspendersamma "elitidrottsbyggare" skall inte kunna gå till "mamma kommunen" och gråta när man förköpt sig. Vissa vill kalla det ekonomisk dopning.

Speedway är en annan idrott som slirat i samma felspår som damfotbollen. Mycket gråt och tårar när man inte har kunnat hålla elitlag, rekryterade från halva Europa. Lustig förresten att man kan tävla för hur många klubblag som helst i den idrotten. I Polen, Danmark, England och Sverige. Ständigt flackande.....

En annan idrott som också är helt fel ute - är bordtennisen. Inte konstigt att vi står och stampar utvecklingsmässigt i den idrotten.
Gör gärna en check hur laguppställningarna ser ut i årets Elitserie. Det är rena rama skämtet.

Kaffepausen slut- Over and out!

18 februari
Ramaskri för ViaSat

Viasat har gjort det mesta av OS-bevakningen – riktigt bra. Det ramaskri som genljöd under fjolåret när det blev bekant att SVT inte skulle få bevaka OS – har tystnat. Allt har inte gått helsmort men det gjorde t.ex. inte heller SVT:s - OS-bevakning i fjol. Då fick man en del vakanser som var svåra att fylla. Likadant är det här. Men förvånansvärt bra bevakning. Jag har inte sett alla sändningar – långt ifrån. Det finns ett liv utanför OS-tv-soffan också - MEN några saker har imponerat.

Studion – där Carro Klüft och Ola Wenström härjar mest. Fungerar bra och regin är bra även om det ibland känns långt innan man får in de aktiva i mixed zon efter tävlingarna. Då har man ibland vissa problem haft problem att hålla tempot och fördjupat sig i repriser. Carro är trots sin orutin riktigt bra. Med sin höga kändispotenial – är hon bättre än vad man är van vid i sådana sammanhang. Dessa två grafer – kändispotenial och bra programledarskap - brukar ju inte gå hand i hand! Lillebror Jihde är det tredje hjulet i studion. Han kommer inte upp i samma klass som de två övriga men är en coming man.

Per Forsberg – kommentator av skidor gör det bra. Fast vissa vän av ordningar, tycker att hans engagemangs-nivå är lite väl hög. Något som han med sig ifrån sitt speakerjobb ute i buskarna. Av en del ansedd som landets bäste speaker. I orientering är det i alla fall en sanning. Kör på i ullstrumporna. Något som är vanligt i betalkanaler. I SVT är man lite mer bakåtlutad och når normalt inte samma höga tonläge. Undantag finns - Roger Blomqvist som alltid är engagerad och en tidig Chris Härenstam – innan man skolade om honom från Eurosport – men annars är man van vid lite lägre tonfall i statskanalen. Detta känns nog ovant för den som inte tittar på sport utanför SVT hägn.
Anja Pärson fullgör också sin uppgift med stort engagemang och kunskap. Kanske lite för mycket hejaklackledare och coach men på det hela taget bra.

Kenneth Borgström som skridskokommentator låter förvillande lik tennisens Janne Gunnarsson och är väldig intressant i sitt språk. Han talar ungefär som Hufvudstadsbladet i Helsingfors skriver - om du förstår vad jag menar. En annan som jag lagt märke till är Snowboard- crossens kommentator med det härliga sportnamnet Bollen Valencia. Kul och fräck idrott.

Göran Zachrissons har matchats försiktigt efter invigningen. Kanske hans sista stora insats utanför golfreservatet. Man hoppas att han får en bra avslutning. Gammal idol som han är. I en jämförelse med SVT:S Jonas Karlsson – är Zacke numera bara en blek tyckare. Karlsson kokar soppa på en spik i SVT:s ” Alla snackar Sotji” och det gör han ju som vanligt bra.

Det finns nog anledning till någon mer reflexion om OS. Det är ju nästan en hel vecka kvar.

8 januari
2014 Valåret
Man kan ju bli trött redan i januari på all den politik som kommer att skölja över oss under de kommande nio månaderna. Först ett EU-val som kommer att söndertolkas och analyseras in i minst beståndsdel och sedan kommunal och riksdagsval i september. Det kommer att bli tufft. Valrörelsen har ju startat sedan länge. Inte minst i socialdemokraternas husorgan - Aftonbladet. Där har man politiserat det mesta snart. Det är väl bara bioannonserna som inte har drabbats. Ledarsidan är mycket aktiv med stridstuppen Karin Pettersson i spetsen.

Totalt ohemult enögda. Bättre då med den politiska kommentatorn Lena Mellin som mestadels håller en OK ton i sitt tyckande. Inte så enögt som på ledarsidan. Men del flesta utmålar det ungefär så här: Det är S mot resten. Men man börjar snart fråga sig när dom skall komma med något. Deras taktik har sedan starten varit att "hålla bollen på mittplan" och har verkligen inte agerat som ett oppositionsparti. Nu är det dock min övertygelse att Alliansen kommer att få lämna ifrån sig makten. Men alternativet med S och Mp känns inte vidare lockande och SD vågmästarroll kommer att bli alltmer accentuerad under nästa fyra år. Med siffror just nu på 10% så kommer dom att bli en riktig maktfaktor framöver. Det gäller att de äldre partierna tar SD-vågen på allvar snart och tar debatten. Det har man varit för fega för ännu så länge. SD är inga svårare debattmotståndare men man måste utmana dem. Så länge man inte gör detta så kommer dom att lyfta och kan mycket väl nå upp mot 20% på en 10 års sikt.
Trött på politik var det och det är bara den 7 januari. Huuvvaa!!!!

Ditt namn

Din kommentar

Dagar i Malmö och andra texter av Bo Hultén

Dagar i Malmö och andra texter av Bo Hultén

Kontakta oss