Texter från år 2020

Don McLean

2020-05-26 Bara en bra låt.
America Pie med Don McLean låg etta på USA-listan 1971. Etta i fyra veckor. 29 år senare, år 2000 gjorde Madonna en cover på låten. En cover som blev långt mer framgångsrik och med en rad listetteplaceringar. Bland annat i vårt land. Coverversionen är klart kortare än originalet ´.
Don Mc Leans skrev låten och har varit sparsam med vad egentligen innehållet och alla syftningarna i låten betyder. Några lagom fria tolkningar är att låten är ett tack och gonatt till 1950-talet i USA. Ett decennium som gick under namnet ”American Pie”. Andra säger att låten handlar om ungdomskulturen utveckling och det var viktigt på 1960-talet. Massor med syftningar i låten kan man tolka till The Byrds, Beatles, Stones och Janis Joplin. Men ytterligare en tolkning av låten, eftersom den delvis handlar om flygolyckan där Richie Valens och Buddy Holly dog i (3 febr 1959) – är att den handlar om olycksflygplanet som just hade namnet ”America Pie”.
Låten skulle kunna vara en av många sk. ”one hit wonder”. Dvs. en låt som blev en megahit med en artist som sean aldrig kom upp i samma höjder.Men Don McLean men han hade faktiskt några hits till. Roberta Flack fick den största av alla med McLeans hits med "Killing Me Softly With His Song". Värdelöst vetande i sammanhanget är att skrivaren av dessa rader kan nynna just den låten på finska. Då heter den ” Jokainen päivä on liikaa”.

American Pie avslutningsvis, då! Det är en riktigt fin folkrocklåt från skiftet mellan 60 och 70-talet. Lyssna gärna på den en stund genom att klicka på länken nedan. Där finns en youtubeversion med bra ljud. Gillar du låten? 
Länken - klick  

2020-05-15 Kort sagt - TACK! (dan efter födelsedagen i år)
Det fanns en tid när man var liten. Ja, faktiskt. Du tror kanske inte det men så är det faktiskt. Födelsedagarna den gången var viktiga. Lite mer viktiga än dessa dagar när man fyller år för 68:e gången. Isch. Födelsedagarna den gången hade en ritual som präglat mig länge. Jag fick äta ”hur mycket glass som helst” – på min födelsedag. Jo så var det men jag fick bara köpa en glass i varje affär och jag fick inte korsa en gata. Enkla regler. Mitt kvarter bestod av en yta på uppskattningsvis 300 x 100 meter och i denna fyrkant fanns dåförtiden två livsmedelsaffärer, två mjölkaffärer och en köttaffär. Alla dessa butiker tillhandahöll glass för hugade spekulanter.

Det betydde att max fem glass kunde inköpas. Det blev ganska billigt med nutida mått mätt. GB:s storsäljare, struten Top Hat (inte att förväxla med en snusktidning med samma namn) kostade under många år en krona jämnt och det kunde ju sväljas med den budget som bestods. Annars var det mycket glass som gick under beteckningen Puck-. Bägare, stång, choklad och annat. Föregångaren till Igloo som hette Tvåstång kostade 70 öre. Ja du kan själv se på skylten.

Ja då var livet enkelt. Fast ändå inte. Den gången för 62 år sedan fanns också pandemi på gång. Samma år som glasskylten härbrevid fanns i butikerna så grasserade influensan ”Asiaten”. En sjukdom som drabbade 312.000 svenskar. Mina bägge föräldrar var däckade i våg nummer två som kom lagom till min födelsedag 1958. Helt utslagna i tre veckor och då yrade dom om ”minns du spanska sjukan och annat”. Till slut snackade dom inte alls och jag fick äta hos grann-tanten för att mina föräldrar var så pass sjuka att den arma gossen Bosse skulle svälta om han inte fick mat.
Ja allt var inte bättre förr. Men på något sätt lika jävligt ändå.
Igår blev det inte lika mycket glass som den gången 1958 utan en avsmakningsmeny från en restaurang. Takeaway naturligtvis -helt PK i coronatider och fantastiskt gott och från djupet av mitt hjärta – ett stort TACK för alla gratulationer.

Bilderna: Barndomshuset på Kristinelundsvägen 29. Vi bodde i två olika lägenheter i fastigheten, först i mellantrappan och sedan i den markerade lägenheten på 4 och 5 våningen i A-trappan. GB:s glassar 1958

Vad tycker du?

2020-05-12 Må detta bli slutet för det ”Svenska experimentet”.

Det blir för varje dag tydligare och tydligare. Det ”Svenska Experimentet” - med nedmontering av äldrevården är ett enda stort misslyckande. Det finns visserligen öar i detta omhändertagande av våra äldre generationer som fungerar på det sätt vi skulle vilja önska - men överlag är äldrevården i vårt samhälle – något som inte når upp till det nivå och de krav som ett samhälle som Sverige av år 2020 önskar. Det är en del av samhället som styrs av desperata upphandlingar - en vild jakt på allt lägre kostnader för samfundet och där man hela tiden tummar och tangerar de kvalitetsnivåer som överhuvudtaget är acceptabla.

Lägsta pris och uppfyllande av ministandard när det gäller kvalité - är det som är ledande. Det är upp till kommunernas förmåga att göra upphandlingar som ger nivån på hur våra äldre skall behandlas. Inte egentligen de krav man funderat fram. För oss vanliga människor blir fläckarna av oförmåga eller oceanerna av illaluktande fläckar väldigt tydliga när vi kan läsa tex. Sydsvenskans reportage om äldrevården i Lomma och Vellinge Kommun. Där rapporteras om två burkar soppa till en hel avdelning – ett konstaterande för oss icke initierade - blir väldigt tydligt och en ögonöppnare på vilken nivå satsningen är. När kritik riktas mot kommunala representanter så är svaret ”så vill ju naturligtvis inte kommunen (Vellinge) att utfallet skall vara” och det privata vårdbolaget vägrar överhuvudtaget att kommentera uppgifterna. Men som lök på laxen så slår kommunen ifråga ifrån sig ansvaret och kraxar fram att funktionen är visst som den skall vara. ”Det har vi undersökt!” Vårdbolaget vi har handlat upp har rättat sig efter våra intentioner när vi ställde vite” – osv.
Man behöver inte vara anhängare av den politiska vänsterflanken i samhället för att förstå att – så här vill vi inte ha det.

Lomma kommun har jobbat sig genom fyra olika vårdbolag under ett antal år innan man nu har tagit sitt förnuft till fånga och tar tillbaka verksamheten i kommunens hang och stör. Under dessa år har man tappat en hel del kompetens som man nu får jobba upp igen. Detta kommer naturligtvis att kosta men när detta väl är gjort har man en plattform som man inte får släppa. Andra kommuner låter privata bolag ta över driften. Oftast för att man har tappat just kompetensen på området och slappt nog låter andra sköta ruljangsen. Fast det många gånger blir både dyrare och med en sämre kvalité. Bra exempel på detta är all baddrift som kommunerna har släppt ifrån sig runt om i landet.

Fyrtiotalisterna som nu är mellan 70 och 80 år har varit väldigt dominerande som åldersklass runt om i samfundet och hörts i samhället under många år. Nu är det deras tur att skrika om hur illa de behandlas på äldrevården innan vi har förvandlat hela organisationen till en ättestupa a la medeltiden.

Nu kom dessutom som lök på laxen - Coronapandemin. Dundrar in på en illa förberedd äldrevård, likt en lieman. Noll förberedelse, ingen utrustning, ingen utbildning och ett smittspridande som en präriebrand. Dessutom med en hemvård som är gjord för smittspridning. Massor med människor som besöker vårdtagarna varje vecka. Timanställda och med ett arbetsschema spretigare än ett coronavirus.

Är det så vi vill ha det i mellanmjölkens land 2020? Ett land som växte så det knakade under 50 och 60-talet. Var världsledande på många sätt men sedan 1970-talet har monterat ner framförallt kärnvärdenen i samhället, ett efter ett. Skola, sjukvård, äldrevården och men också annat. Den sk ”Marknaden” har skickat in på spelplanen för att vara vår vägvisare och låga utgifter över hela samhället har varit det viktigaste målet i samhället.

Äldrevården måste få kosta. Man måste få tycka det oavsett vilken politisk del av samhället man kommer ifrån. Nu har vi sett svagheterna. Svagheter som varit speciellt tydliga under Coronakaoset. Låt vårt minne vara längre än året 2020 ut. Låt äldrevården bli vår nya gemensamma lägereld som vi skall fokusera och lyfta och vårda under det närmaste decenniet. Det får kosta. På alla sätt.

2020-04-26 Per Olov Enquist är död.
En av landets giganter bland författarna är död. Per Olov Enquist. P-O var uppväxt i Västerbotten, född 1934 och växte upp under det man idag kan kalla karga uppväxtförhållanden. Han skriver så här om sin uppväxt är 2007 - " "Är man född djupt inne i en skog är träd och mark trygghet. "Jag hade inga lekkamrater, men en stor skog helt för mig själv, det skapade min starka och obrottsliga karaktär. Jag var inte ensam. Jag hade tallarna".

Han blev tidigt intresserad av idrott och under 1950-talet spåddes han en lovande kartär som höjdhoppare. Tog 197 cm som bäst under tidigt 50-tal och då skall man veta att när EM avgjordes 1958 vanns detta av svensken Rikard Dahl på 212.


Under OS i München 1972 arbetade P-O som reporter och koluminist för tidningen Expressen under OS. Det blev till 28 artiklar som kom att sammanfattas i en bok som kom ut i november 1972 - med rubriken "Katedralen i München". Denna bok var kanske ett av de mest intressanta verken om idrott som skrivits i vårt land och blev en succé. En artikel i denna bok kom att heta "Gonarr" - och för yngre läsare av dessa rader skall sägas att det är ett citat av ett uttal som Birger Buhre, den skånske simledaren och sportjournalisten gjorde efter att Gunnar Larsson hade vunnit OS-guldet på 400m medley.


Artikeln/kapitlet är naturligtvis svensk idrottshistoria och när jag startat SIMMA.NU år 2000 suktade jag länge efter att få publicera den här artikeln. Jag tog mod till mig strax innan OS 2004 och ringde upp Enqvist. Frågade om jag fick publicera och berättade vem jag var. Jo sa han så där lagom korthugget norrländsk och sedan dess har artikel funnits på SIMMA.

Nu är P-O död - han dog igår men hans böcker och fina texter finns kvar. Läs dem. Läs dem alla. Men läs allra först "Gonarr" - och tänkt dig in i simhallen i München den där dagen i augusti 1972.

Klassiska krönikor på SIMMA - klick

Foto: Göran Buhre

2020-04-07 En bild framkallar minnen.....

En bild på en fotdusch. Hur kan den locka fram så mycket känslor? Det kan man verkligen fråga sig. Bilden är tagen på Simhallsbadet i Malmö 2006. Precis innan bygget, då med namnet Aq Va Kul, rasade mer eller mindre. Fotduschen (som numera är borttagen) fanns i bruk från 1956 fram till dagarna runt 2006 och hundratusentals ja säkert miljontals av badande har gått igen den och för många har det blivit ett starkt minne. Jag skulle nästan vilja säga ett trauma. Bilden som bifogas denna text lades ut på en Facebooksida häromdagen och det blev en av de allra mest gillade och kommenterade inläggen någonsin på den sidan. Hundratals kommentarer och tusentals likes. Bilden togs till Aq-Va-Kuls 50 års jubelbok 2006 och fotografen är den äldste i barnskaran Buhre, nämligen Göran Buhre som välvilligt har ställt den till förfogande

Jag vill minnas att fotbadet redan på 80-talet lockade till kommentarer och artiklar men i och med veckans uppmärksamhet på Facebook finns det anledning att lyfta fram fotduschen i rampljuset igen.

Jo, den fanns i två upplagor, en på herrsidan och en på damsidan av badet. Som simmare på väg in till badet så var det lite av en sport att ta sig så torrskodd som möjligt, genom det väsande sprutet på golvet. Med lite ansats behövdes det två steg i vattensamlingen innan man var över jämfört att det blev fem-sex steg om man använde normal promenadtakt. Laddade på och satsade riktigt ordentligt ja då kunde man fixa det med bara ett fotdopp men å andra sidan så riskerade man att halka. Detta eftersom ett aningens lager av fett fanns i sluttdelen av sprutets utbredning. Detta fettlager byggdes upp varje dag av tvålrester från duschande och tvättande publik som passerade ut från tvätthallen. Naturligtvis skulle detta motsägas faktum av alla då närvarande badvakter som just denna arbetsuppgift som primärt arbete i området.

Dessa badvakter som stod positionerande efter fotsduschen/badet för att styra, speciellt oss aktiva simmare in i duschrummet för en avspolning innan vi skulle in i simhallen. Denna avspolning/dusch som man hade som sport att undvika å det längsta. Detta blev lättare och lättare med årens lopp då personalneddragningar gjorde att personalen inte kunde placeras på denna observationsplats utan fick mer kvalificerade arbetsuppgifter Men under glansdagarna vid fotduschen så sågs personalen positionerade med en handduk nonchalant hängande på axeln. En handduk som användas för att snärta simmare som försökte smita igenom hygienkontrollen. Dessa handdukar doppades då och då i fotduschen för att hållas blöta längst ut i spetsen och på så sätt skapa största möjliga snärt och skada på baksidan av låret på passerande som inte lyssnat på tillsägelser
.
Nu hade inte alla badvakter/mästare den sadistiska läggningen och allteftersom åren gick kunde ens egen verbala förmåga ta sig igen ”den väsande ormen” som någon kallade fotbadet relativt torrskodd. Allra bäst var när man lärde sig att öppna den lilla lucka i väggen där ”väsande ormens” avstängningsvred fanns beläget. Den luckan gavs under åren en smärre åverkan så kunde man stänga av den helt.

Nyinköp och reparation av dess funktion gjordes aldrig. För simmare i Malmö är fotduschen ett minne som blir väldigt påtagligt när man ser bilden som finns ovan och tänk vilka starka nästan traumatiska minnen den kan framkalla.

2020-03-18 Den Rockande samen

 

I mitt Spotifyflöde dök det upp en låt idag som jag inte hört på mången god dag.

Jo jag vet att detta flöde av musik styrs utifrån mina egna val och att man sedan får låtar en gång per vecka som är i samma genre.

Med ett musealt musikintresse så drar man då till sig den här typen av låtar. Låten "Vid foten av fjället" och sångaren var Sven Gösta Jonsson. Kallad den "Rockande Samen"

Sven Gösta var en av de mest osannolika rockidolerna, ja musikidolerna som dykt upp på den sk. svenska musikhimmeln. Han slog igenom på Lappmarknaden i Jokkmokk 1959 och iklädd samedräkt fanns hans snart i SVT:s sändningar i Stockholm och succén var total.

Den "Rockande Samen" kom ursprungligen från Ammarnäs och när jag gjorde fjällutbildningen på GIH träffades vi i Hemavan och det blev några minuters snack utanför hotellet. Jag minns kanske mest situationen pga.att när jag sedan gick in på hotellet gjorde

jag en rejäl rova på en isfläck som gav ett blåmärke större än den "Rockande Samens " hela skivsamling.

Jag kan bara jämföra honom med två andra liknande profiler från musikvärlden. Två herrar vars låtar snart också dyker upp i mitt Spotifyflöde. Förmodligen.

Gösta Snoddas Nordgren, den sjungande bandyspelaren som slog igenom i Lennart Hylands Karusellen 1952. Hans stora låt var "Flottarkärlek" som såldes i Abbaupplagor och han blev själv var en osannolik musikstjärna. Sällan skådad. Jag såg honom på en bandymatch i Lesjöfors på 60-talet. Bandymatcher hos de sk. "Bandybaronerna" var en kall upplevelse på den tiden. Vintertempertauren var oftast under 15 garader och jag tror inte det fanns restriktioner om speltmperatur den gången. Jag minns att min mamma hade tvingat på mig ett par pjäxor. Rena rama kylskåpen. Själv skulle jag önskat att få på mig de mer moderna "Slamkryparna" men de gick inte för sig.

Vi det nerkylda tillfället minns jag i alla fall Snoddas sång i halvtidspausen och kan fortfarande höra applåderna dämpade av Lovikkavantar som följde honom av planen.

Det tredje idolen i samma klass är Jokkmokks-Jocke. Denne Jocke som fick en dunderhit med "Gulli-Gullan" 1963. .Slog rekord i folkparkerna och uppträdde också han i samedräkt.

Tre riktigt udda artister som var på rätt plats på rätt tid och tog det illa underhållna svenska folket under 50- och 60-talet med storm.

Vill man fortsätta att tänka vidare i samma banor så finns det säkert fler artister med samma bagage i ryggsäcken. Arne Quick, Bröderna Djup och andra men det finns måtta på vad man kan skriva om... och det är ju inte alla låtar man vill ha i ett Spotifyflöde.

2020-03-17 Vitsippebacken

När jag ser vitsippor ute i de skånska backarna, för det är ju där dom står - kommer jag alltid att tänka på Hasse Alfredssons mästerverk, i Lindeman skepnad, Parkföreståndaren i Åhus parken. Ja ni minns den där med doktor Edvardsson som skänkte en sköldpadda, han som kastade in hatten och mycket annat skoj inkluderande skylten "att man inte får ligga ner vitsippebacken". Denna Lindemanhistoria är kanske mästerverket i den flora av Lindemän som sköljde över oss i Hasses, Tages Danielssons och Lasse O Månssons regi. De finns alla att lyssna på, inom Spotify revir. Alla står sig inte lika bra som den från Åhus men många är fortfarande lysande. Dagens bild är därför en med vitsippor som ett tecken på att det kommer bättre tider. Ta det nu lugnt därute. Toapappret räcker men slicka inte på kundvagnhandtagen.

2020 03 15    Strax innan våren 2020 installeras.
Bokskogen ligger en mil öster om Malmö.Skogen Bokskogen är sedan urminnes tider är Malmöbornas stora friluftsområde. Den största sammanhängande bokskogen i södra Sverige. Vandringsleder, Torups Slott och massor av härligheter att beskåda.Golfbanan duger bra den också. Personligen kände jag vibbar av 70-talet när jag travade omkring bland majestätiska bokarna igår.
150 år gamla kan de bli... Snart är det vår!!! 

2020 03 15   Sätt OS på vänt.
Hela samhället bromsas. All idrott sätt på vänt. De olympiska gudarna tror på ett OS i Tokyo i sommar. Hade man varit 19 år och skrivit detta hade man sagt "Fetglöm detta gubbar" och så är det. Det kan mycket väl vara så att då i slutet av juli har den värsta stormen av Coronaanfallet klingat av MEN vad händer fram till detta. Simmare som simmat torrsim, simuttagningar som sker hel godtyckligt. Dåligt förberedda idrottare som absolut inte kan göra sig själv , sina idrotter och sina länder rättvisa. Så tryck på bromsen.
Deleta INTE OS 2020 utan transformera det till OS 2021. Då kanske massor av simmare just nu slipper jaga vatten för att kunna träna. Smittas och inte kan genomföra det ena eller det andra. Detta gäller naturligtvis alla andra idrottsmän också !!!!
Dela #stopolympics på alla dina inlägg. Från semesterbilderna på Maldiverna till det jollrande barnbarnet i Luleå. #stopolympics.

Grå fredag i mars 2020
Det var dagen då man drog ur proppen. Torsdagen den 12 mars och idag är det symptomatiskt fredagen den trettonde. All simning, all idrott, allt tillbakaskruvat till en långfredagskänsla från 1950-talet.
Redan idag går samhället på tomgången. Pengarna rinner ur sparbössan, börsen visar sin kranka vekhet och alla uppmanas att sitta lugnt i båten. Just den där obehagliga känslan om att inte kunna påverka - är inte rolig alls. Vems är felet? Det är en fråga som är omöjlig att svara på. Vi kommer med all sannolikhet aldrig att få svaret.
Det politiska käbblet i landet tystnade. Inte en dag för tidigt. Det har gått på tomgång alldeles för länge. Mottagarna av detta gallerikäbbel försvann och plötsligt lyssnade ingen mer. Det är då enigheten måste infinna sig. Oavsett hur smärtsamt det än kan låta.

Att jobba hemifrån har blivit en samhällsskyddande åtgärd. Inte något som är privilegierat det lilla fåtalet längre. Fast det finns många som inte kan ens få chansen till detta utan måste ut och se alla i det där vitögat.
Om man som jag riktar min jobbfunktion mot ett område som är inställt på obestämd tid, ja då får man väl hitta andra vinklingar på det hela. Inte ge upp även om det känns en aning mer grått ut just nu. Lite mer än när man i tisdags gick på en bassängkant på Teneriffa och försökte verka som simtränare. Fantastiskt vad det kan ändra sig snabbt.
Men kanske någonstans där borta i ljuset av tunneln - kanske vi lär oss något nytt eller rättare sagt tar fram något gammal i ljuset igen och omvärderar saker och tankar. Vem vet? En god bok i helgen eller ett Netflix-coma kanske kan höja humöret en aning. Ha en bra helg.
Om den kommer!

2020 - 02 - 14 Funderingar på Valentines dag

Mötet mellan människor är det viktigaste här i livet. En av de mest rörande ställena i Skandinavien att bevittna möten mellan människor är utgången till Terminal 3 på Kastrup.
Alla som kommer flygande in via den danska flygplatsen skall passera ut genom dörrarna här. Själv har jag gått här hundratals gånger och det är alltid lika spännande. Massor med människor som letar och söker med sina blickar. Längtande efter välbekanta ansikten. Människor som längtar efter gamla vänner. Människor som längtar efter någon som har varit borta länge. En del som bara längtar efter själva återseendet. Människor som längtar så mycket att dom nästan spricker.

Allt det där får man uppleva om man står vid utgången på Kastrup. Inramat med danska flaggor. Danskarna är duktiga på detta. Vi som har kommit den här vägen samtidigt som danska idrottstrupper vet hur det kan vara. Välkomnandets varma famn.

SAS har fångat dessa möten i en reklamfilm för några år sedan. Ingen kritik mot företaget när man presenterade denna film - det vara annat häromdagen - den gången, bara varm glädje. Se den igen och glöm inte bort att det är Alla Hjärtans dag. Happy Valentine på er alla!

2020-02-05 En lista av böcker (tidigare publicerad på Facebook)

Det där med kedjebrev är inte min melodi. Man skall publicera saker hit och dit. Oftast ganska meningslösa saker. Det skall också publiceras under en längre tid och då finns chansen att något kommer i vägen.

Men någon gång dyker det upp något som ser lite spännande ut och då tänker man både en och två gånger om man skall svara. När Elisabeth Berglund (inte helt oväntat fd. duktig simmerska i forntiden) utmanade mig med att ställa upp - med de goda avsikterna att främja läsningen på de "offentliga biblioteken" - kunde jag inte motstå. Men naturligtvis kan jag inte riktigt följa de riktlinjer som hon givit mig utan jag "måste ju avvika på något sätt".

Bettan skrev så här "Jag accepterar en utmaning från min vän xxx, att visa bokomslag under 7 dagar på böcker som har betytt mycket för mig. Inga kommentarer, bara en bild. Jag ber också en annan vän att anta utmaningen varje dag i en veckas tid. Allt för att främja läsning och som stöd för de offentliga biblioteken.”

Så långt utmaningen och svaret finns bifogat. Inte sju böcker utan åtta eller egentligen både tio, elva.... (ser bättre ut när det skall publiceras i en bild) alla på en gång (annars kommer det saker i mellan) kommentarer blir det naturligtvis (annars är det ju inte kul – man skall inte lämna för mycket till betraktarens fantasi).
Några namn att hoppa på en utmaning finns nedan. Orkar ni inte så hoppa över annars om ni antar det hela - kan det vara skönt för er att sitta ned och tänka till. Drömma er tillbaka och njuta ”boktankar från förr”. Lycka till säger jag.

Forskningen säger så här om läsande:
80 % av vårt ordförråd kommer från tryckt text
En sjuåring har ett ordförråd på ca 5000 – 7000 ord.
En sjuttonåring som har läst och/eller lyssnat regelbundet på texter har ca 50 000 – 70 000 ord i sitt ordförråd.
En sjuttonåring som inte läst och/eller lyssnat till texter har bara ca 15 000 – 17 000 ord i sitt ordförråd.

Läsande är alltså viktigt och vi har en mission att stimulera det. Det gäller alla läsande individer.

Mina böcker då:

Jules Verne: En världsomsegling under havet. En av många böcker av de klassiska författarna som jag lånade på biblioteksfilialen på Slottstadens Skola. Där var jag minst en gång i veckan och släpade hem tio böcker. Jules Vernes bok fick också som stipendium i sjätte klass. Boken finns kvar.

JRR Tolkien: Sagan om ringen. Egentligen tycker jag inte om fantasy men jag läste Tolkiens samlade verk i lumpen och det var en bra verklighetsflykt från stickade och varma uniformer.

Per Anders Fogelström: Mina drömmars stad. Bokserien om Stockholm (min födelsestad) är kanske det vackraste som skrivits på svenska. Att få följa Lotten och hennes släkt genom Stockholms utveckling och förvandling är kanske sammantaget det bästa jag någonsin läst.

Alexander Solsjenitsyn: En dag i Ivan Denisovitjs liv. Det var en dörröppnare till en för mig ny form av litteratur som jag under ett antal år slukade mer eller mindre.

Jacques Werup. Hemstaden. Tidernas bok om Malmö. Källan till ett antal skrönor och tankar runt den stad vi så starkt omhuldar. Jag har läst den minst tio gånger. För några år sedan, något år innan Werup dog hade jag nöjet att hamnade med honom vid ett lunchbord på den malmöitiska/italienska restaurangen di Penco och då penetrerade vi denna dyrgrip till bok. Förresten, någon har lånat mitt första ex av denna bok. Kan vara lagom att lämna tillbaka den nu. Jag har varit av med den sedan förra årtusendet (men jag har ett nytt).

Bodil Malmsten: Mitt första liv. Bodil Malmsten har fått min kärlek på senare år. Hennes skulle jag givit mycket för att få tillbringa en kväll med - på en lagom sliten fransk restaurang vid Atlantkusten. Diskuterande livet mening och karga vintrar i Norrland.

Axel Odelberg: Äventyr på riktigt. Den här boken och den bespottade Sven Hedin är ett utmärkt exempel på biografi som ger mer än den tar. Sven Hedin har ju varit persona non grata i Sverige mer eller mindre sedan krigsslutet 1945. Därför var det extra intressant att få läsa om hans historia. Biografier är utvecklande och har de senaste tio åren fångat mig rejält. Jag har slukat minst 100 stycken under den här perioden. Just Odelbergs bok fångade mig extra för att bara året innan jag läste den hade jag gjort en rundresa i Xinjiang – längst upp till vänster på kartan och besökt massor av ställen som boken omfattar. Speciellt hans beskrivning av strapatser vid Karakul sjön – uppe på ca 4000 meters höjd i Pamirbergen – sätter sig extra när man stått på samma plats som Hedin gjorde 1894.

Niklas Natt och Dag: 1793. Om man skall sammanfatta Niklas natt och Dags debutbok på skånska, får det bli – ”rälig”. Själva intrigen och uppbyggnaden av boken är magomstörtande. Man tänker efteråt – ”kan en frisk hjärna verkligen tänka i dessa vindlingar” – men egentligen skall man inte berätta mer. Den skall läsa och känna. Men är du känslig är det bättre att ta ett stadigt tag om en Muminbok och sutta på täcket istället.

Åtta böcker och det finns åtskilliga fler. Maj Sjöwall och Per Wahlöö tio polisromaner i boksviten Roman om ett brott – fick jag som julklapp av min farsa under just tio år , Orwells ”1984” – är andra exempel på något som betytt oerhört mycket för mitt läsande och förhoppningsvis skall listan kunna förändras om jag skriver om denna text år 2030.

PS/ Tre terminer av Fritiof Nilsson Piraten måste naturligtvis också finnas på listan. Den lundensiska kärlekshistorien ligger mig varmt om hjärtat och så …………

Hade varit kul att höra vad ni alla tycker men jag pekar också ut några stycken "list-doers" - så får vi se om det ger resultat:

Mikael Sundman Anders Bergfeldt Anders Persson Harriet Svensson Eva-Marie Rosberg Helena Kubicek Boye Jan Larsson Natta Larsson Lars Torekull Pia Bosdotter Olson Barbro Olsson Cecilia Loqvist Göran Hellström Lena Käll Rasmus Winther och så alla ni andra fårståsss.......

Tack Elisabeth Berglund för inbjudan.

2020-01-29 Pilkastning
En gång om året skall man skära ner sin pil. Pilträdet är det skånska kulturträdet nummer ett och äger man ett sådant - ja då måste man vårda det.  I Skåne är det ju den typiska pilevallen med massor av träd i rad som är signifikativt för landskapet. Man började att plantera dessa vallar på 1600-talet för att stopp jorderosionen, jordflykten - och det har hjälpt mycket under årens lopp. Idag vårdas pilen mest av nostalgiska skäl och estetiska. Hämpling av pilen skall enligt någon skolbok göras vart tredje år men i stan brukar man beskära dem varje år. I slutet av februari är det vanligaste men i år blev det tidigare än någonsin - januari. Vårt träd är runt 60 år och det börjar ge sig nu.Delar på sig, släpper bark och kanske håller det 10 till 15 år till innan det skall ned. Men vi kämpar vidare att sköta det. Vackert är det i alla fall.

2020 -01-11 Dag 2 av WADC i Lund
Shane Gould är kanske den mest välkända föreläsaren på WADC i Lund. Allra mest för sina idrottsinsatser som väldigt ung, där borta i det tidiga 70-talet. Shane kom som en sagofé in i den internationella simningen 1971. Slaktade världsrekorden på alla frisimsdistaner från 100 meter upp till 1500 meter. Ja faktum är att hon fortfarande är den enda i simhistorien som innehaft alla världsrekorden samtidigt på dessa distanser samtidigt. Dessutom på 200m medley. Inget dåligt facit av en 16-åring.
Shane växte upp på Fiji efter att ha fötts första OS-dagen 1956 – när Australien arrangerade spelen i Melbourne. Flytten till Fiji från Australien - med sin familj företog man med Shane som 18 månaders baby.  Returen gick sedan tillbaka till hemlandet som sexåring. Då för att börja skolan. På Fiji hade hon haft havet som lekplats hela sin uppväxt. Det betydde att vid återkomsten till Australien var hon en fullt utbildad simmerska
Det tog några år men sedan slog hon ner som en simsensation 1971 och från nästan ingenting blev hon årets idrottskvinna i världen. Samma titel erövrade hon 1972. Då med tre olympiska guldmedaljer i bagaget med sig hem från München.
Grensegrarna i München var på 200 och 400m fritt samt 200m medley. Hon drygade ut glittret med ett silver på 800m fritt och ett brons på 100m fritt. Första kvinna i den olympiska historien som vunnit tre guld på samma OS.
Efter OS -72 tog det abrupt slut. Hon lämnade simningen året efter. Trött och knäckt på uppmärksamheten i hemlandet. 1973 var hon sjutton år och redan året efteråt gifte hon sig. Valde det man i media kallar – alternativ livstil – och var borta från offentligheten i drygt två decennier. Lika snabbt som hon kommit fram och blivit världens ledande idrottskvinna försvann hon. Detta gjorde att mystiken tätnade och frågorna hopade sig. Men ytterst två blev besvarade. Kanske hade pressen på henne blivit ännu större och hon hade kanske blivit ännu mer berömd och uppmärksammad om hon inte övertrumfats av en annan simmare i München – Mark Spitz - som med sina många guldmedaljer stal massor av fokus.
Hennes liv på en farm med kristna förtecken under drygt 20 år innebar bl.a fyra barn men väldigt lite av offentligt liv. Men efter 22 års äktenskap skildes hon från sin man och landade sakta men säkert in i simsamhället igen. Hon började studera runt sekelkiftet. Startade en karriär som Masterssimmare, sportkommentator och föreläsare. Under resan från under 2010-talet har hon bl.a varit med och vunnit den australiska versionen av Robinson – kallad ”Surveiver” 2017 och bara för några månader så doktorerade hon med ett simorienterat ämne. Skall nämnas att när hon vann Robinson  2017 så var hon den äldste som vunnit tävlingen i hela världen.

Idag stod hon i Lund och talade om ”Simningen som en kulturell företeelse i samhället”.

2020-01-07    Första riktiga dagen på det nya decenniet

Det här är första dagen av verklighet på detta nya decennium. Dagens efter trettondagen brukar vara startskottet på allt som anses vara normalt liv, igen. Hjärnan, kroppen och tanken har varit bortkopplad under ett antal dagar. Oftast sedan någon dag före den där dagens som är peaken i julfirandet, nämligen julafton – om man genomför ett rättroget svenskt julfirande.
Sjunde januari är dagen då alla skall in i ”sina gängor igen”, ”rutinerna skall återupptas”, alla nyårslöften skall förverkligas. Träningslokalerna kommer att vara fullsatta av alla som tycker att det är dags att ta ”tag i livet igen”. Det är med andra en dag med massor av förhoppningar.

Sportsidorna fylls av mycket pseudoidrott. Främst i detta led av pseudohändelser står väl ”slakten av Zlatanstatyn” i Malmö. Aftonbladet Simon Bank  brukar sätta dit orden på rätt ställe och gör det också idag. Läs gärna hans artikel i dagens Sportbladet. Jag håller om med om mycket. Rättesnöret borde vara att inte skapa statyer av levande människor. Man vet aldrig vad som händer.

Annat i pseudo idrottsvärlden är skidlandslagets skadeläge. Alla verkar vara skadade eller har ätstörningar. Det handlar mindre om resultat den här säsongen.

Upphaussningen av ett knattelag i ishockey tog snabbt slut. För grabbarna menar jag. Damernas motsvarande turnering nådde nästan aldrig samma sportsidor.

Högt upp på sportsidorna finns också den fd. tennisspelaren Jelena Dokic som gått ner från 120 kg till normalvikt. Detta och mycket annat - är tecken i sportvärld som journalisterna försöker förändra. För är det egentligen det vi läsare vill ha? Man kan undra. Vad är hönan och vad är ägget?

Våra försök att vaska fram det som ”är idrott” på sportsidorna är inte lätt. Klickmonstersjukan försöker lura oss hela tiden. Det där att undvika blindskären är inte lätt. Nu har dessutom klickmonsterviruset ”Zlatan” kommit loss inte bara i form av statyfrågan utan nu har också släppts loss i den tynande italienska ligan. I mitt gamla favoritlag AC Milan. Ett lag som med GRENOLI-eran på 50-talet för evigt är förknippat med svensk fotboll.

Då med Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm var Milan nummer ett i svenskarnas fotbollshjärta. Det har dalat sedan dess och idag är det inte många som har det närmast sitt blodpump. Men det kommer att skrivas en del om det röd/svarta laget den närmaste tiden. Så vitt Zlatan håller sig på benen och inte blir skadad. Det är ju kanske där skon klämmer allra mest för en 38-åring i en idrott - där hans vilja är större än förmågan, idag?

 Den idrottsvärld som jag själv är mest är aktiv i – simvärlden – laddar om för att återigen försöka att få mediaplats. I år är det ju som bekant OS-år och då brukar simningen få hyfsat mediautrymme. Vi och kanot brukar komma över vattenytan då. Fast i och med ISl-äventyret i höstas så har mediabevakningen redan vaknat. Fast hur många var det som kunde se simningen på Eurosport? Dessutom i deras andrakanal, Eurosport 2. Inte många.Simningen och många andra idrotter slåss febrilt för mediaplats. Svårt i ett TV-landskap där SvT jobbar likt de kommersiella kanalerna och har tagit ett steg från ”public-service”-tanken. Men med Sarah Sjöströms som härförare av svensk simning kan man inte tysta svallvågorna från simdrotten. Men hur blir det sen? Svensk simning har ingen bredd bakom Sarah och de närmaste fem-sex åren får man liksom tidigare förlita sig på enstaka talanger som kan bära idrotten på sina späda axlar. Med en idrott som växer så det knakar globalt och med fler medlemsländer inom simningen är vad FN har - kan mediaklimatet bli allt tuffare.

 Så något helt annat.

Tillbringade en julvecka på Malta. Ett land som är mer än ”en grusplan i Valetta”. Läs gärna ”på” om det lilla ö-landet i Medelhavet. Här finns mycket intressant!

Har också i motsats till mina vanliga vanor, tittat en del på filmer och serier. HBO-serien ”Min fantastiska väninna” (ligger numera på SvT Play) – skriven av den mytiska författaren Elena Ferantes – innehåller kanske inte en historia som jag normalt fastnar i. Men det här var något ett helt annat. Filmen/serien är boktrogen – enligt en mig närstående kvinna (som läst hela bokserien). Men formspråket, miljöerna, autenticiteten i bilderna, den sparsmakade miljöskildringen – ja den är helt underbar. Kan verkligen rekommendera detta. Ser ut som det Italien som man länge har fantiserat om. Åtta - väl investerade timmar.

Har också läst Kalle Linds bok om Hasse Alfredsson. Mycket igenkännande scener och leenden. Dessutom med faktaspäckning i särklass.

Har också börjat läsa Niklas Natt Och Dags bok 1794. En uppföljning av hans första bok som hette ”1793”. Just 1793 är kanske det mest upprörande man läst i i denna genre. Uppföljare är på väg att bli minst lika intressant. Inget för lättrörda människor…
Har också konstaterat att 2020 är lätt att skriva. Det är 101 år sedan man kunde upprepa tiotalet i året, då skriv vi 1919. Andra sifferlekar är året 1961 som man kunde vända upp och ned på. Och det blev samma. Den gången första gången sedan 1881 man kunde göra sammalunda – och nästa gång blir? ….. år 6009.

Over and out!

2020-01-01  Det nya decenniet

Nu är vi där. Tredje decenniet på 2000-talet. Så snabbt det gick.
Här kommer texterna från detta decenniums första år.